Hej! Här kommer lite foton på kajsa, flera olika sessioner med olika teman. Komentera gärna!

Enkla ansiktsbilder (Modell: Kajsa)

Girl on the train (Modell: Kajsa)

Skogsängel (Modell: Kajsa)                           

Sommarflickan (Modell: Kajsa)

Smoke Svart/vitt (Modell: Kajsa)

Hej!

Nu är jag tillbaks igen, haft ett långt uppehåll. Nästan så jag glömt att jag hade en blogg hehe. Men nu så! Har tagit tag i mitt fotointresse och börjat fotografera. Har blivit en hel del sessioner, än så länge har jag hunnit med att fota Kajsa Alexandersson ett flertal gånger och Sara Kjellbom en gång. Lägger upp några bilder jag gillar om en stund, hope you enjoy!

/Krain

När vi ändå var i Gbg så passade vi på att kika in på universeum eftersom både ja o Robert älskar djur, blev en del foton.. Kvalitén blev ej så bra eftersom ja inte fick använda blixt pga att de stör djuren, o de accepterade ja såklart. Här kommer lite bilder..

Jaha, hej på er!

Idag har jag nog vart på en av mina bästa konserter hitills, var grymt!

   Big four (Megadeth, Anthrax, Slayer o Metallica)

En liten bild på Robert o mig innan allt satte igång på ett stekhett ullevi.

(Bilden tagen med en sunken mobilkamera)

Vi sov över på Hotell Gothia Towers, som var helt ok. De hade tydligen bytt ut vårat rum till en annan K.Andersson, SMART! Så vi fick ett sunkigare rum än väntat men då till billigare pris.. Jaja det fick jue duga, vi behövde jue en sovplats.

Sara   

Den bästa vän man någonsin kan få äran att ha.

Inte alla som har sådan vännskap som vi har o står så nära sin kusin som vi gör. Jag är så otroligt glad över att vi är så bra vänner. Vi har självklart haft våra motgångar det har jue alla, men vi har kämpat för att kunna bevara en starkare o starkare vänskap.

Många människor kommer o går genom livet, men bara äkta vänner som lämnar ett spår i ens hjärta.

En bra vän för mig är som en stjärna, man ser dem inte alltid men vet ändå att de alltid finns där.

Man kan också säga att en bästa vän är som en ängel som lyfter dina fötter när dina egna vingar har glömt bort hur man flyger. 

Det finns inga ord som kan beskriva hur glad o hur mkt det betyder för mig att ha dig som vän Sara, men jag tror du vet om du bara tänker efter.

Krain o Sarius power säger jag bara!

Detta inlägg tillägnar jag min Underbara moster Ulla 

Jag vet att du har det bra vart du än är, vissa säger att hon är i himlen andra påstår nåt annat.. För mig spelar det ingen roll för jag vet att hon är någonstans där hon har det bra. Där hon omfamnas av saker som fick/får henne att må bra. Solen, barn, skratt o djur. Hennes son och hennes man. Det är saker jag vet gjorde Ulla glad.

Jag ser detta som en gåva, att hon fanns i mitt liv under den tid hon levde. Hon gav mig så oerhört mkt, utan henne hade jag aldrig skrattat så mkt som jag gjort och jag ska försöka så gott jag kan att hålla upp livsglädjen som hon gav mig. Minnas alla vacka minnen jag har av henne och hennes son Magnus. Magnus kan jag fortfarande skapa minnen tillsammans med. Så Ulla lever vidare i både honom och inom mig kan jag lova.

Och till dig Magnus, jag skänker varma tankar till dig och du ska veta att jag alltid ställer upp, vad det än gäller. Även om du inte läser detta så tror jag att du vet.

Jag tänker inte skriva alla tankar jag har i hjärnan utan bara försöka att vara så posetiv som möjligt, även om det är svårt.

Idag var det begravning. Var en fin stund i kyrkan. Jag trivs i kyrkan på nåt sätt. Konstigt egentligen, jag är aldrig där typ men när jag är där så känner jag likadant, att man trivs där o att de är fint. Allt är lugnt o man kan bara tänka sig bort. När kyrkklockorna började ringa släppte allt, tårar rann ner för min kind. Jag vände tankarna till alla goda minnen jag har med dig Ulla, för det är så man får försöka göra.

När jag skriver detta känner jag mig tom, även om texten bara flyter på. Jag tror nog aldrig att man kommer att fatta att hon är borta. Sorgen kommer att finnas kvar var dag men det gäller att tänka positivt, inte deppa. LIvet lever vidare, konstigt nog. Dagarna går o går o snart är man där själv. Därför ska man leva livet varje dag man lever. Jag är inte jätte bra på det men försöker att ta vara på människor i min närhet som betyder. Nya liv kommer till, såsom de två vackra barnen som jag har lyckan till att vara moster åt. Sådan glädje. Det är sådant som får en att fortsätta må bra.

Så till er som betyder nåt, familj och andra vackra människor som finns i mitt liv. Jag älskar er med hela mitt hjärta. Vi klarar det här som kallas livet tillsammans, jag vet det!

Jag föddes liten och blå, precis som en mänska.

Jag skapades av ett team av de främsta hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz, som ville tjäna en slant och gjorde nåt åt det.

Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova. Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva."

Så dom packade ner mig och alla mina bröder och skeppade oss ut till alla som behövde.

Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus. Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus."

Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ, som bar på en krossad dröm om att få leva väl.

Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son.

Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån på den stress och oro, som höll henne vaken.

Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två." så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp.

Dom kallar mig en sövare, dom kallar mig bedövare, dom säljer mig och sväljer mig; jag är en riktig dödare.

Alla vill ha mig, för jag är så populär.

Ingen är billigare på gatan än kroppen är.

Alla vill ta mig; glömma bort sina problem, men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.

Kvinnan hade en son han var väl sexton, även han med problem.

Eller så sa rektorn.

Han fick bara skäll; inget vänligt prat.

Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat.

Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly.

Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd.

Han fick bottenbetyg, han var stökig och bråkig, han rökte i smyg och han skötte sig dåligt.

Hans kassa självkänsla växte till hat.

Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!"

Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad.

Så mamma behöver nu äta två av mina blå bröder för att få det att gå över.

Hon står och gråter och blöder vid badrumsskåpet med rohypnol-lådan i handen.

Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den.

Sonen vaknar tidigt och går in på dasset.

Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten.

Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka.

Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat.

För jag och spriten blandas i magen som rakt upp i hjärnan jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad. Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka han försöker och fatta men får helt grötiga tankar.

Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera.

Han resonerar; allt är bara rektorns fel, att han är så jävla förbannad, känner sig helt förtappad.

Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar.

Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen.

Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken. Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz.

Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv.

Timbuktu